Å vad jag älskar mina slipade solglasögon! Äntligen kan jag köra bil, utan de förhatliga "clipsen" och njuta av solens sken och ändå se folk på långt håll. Det är min bästa investering. Helt plötsligt förstår jag också varför en del kliver in affärer med solglasögonen på, även om en del nog bara tycker att de är coola helt enkelt.
Maken har en story som jag ALLTID får höra och som varken innefattar coolhet, eller behov:
Vi var i Eskilstuna på Fantomenland med våra (då) två pojkar. F ville in i fantomengrottan, men var lite harig och ville ha sin mamma med. När jag kom ut sa jag till min man, med lite lätt irriterad röst "Det är klart att barnen blir rädda, det är ju så mörkt där inne". Maken "Hm, det kanske skulle kännas mindre mörkt om du inte hade solglasögonen på dig".
På den tiden kunde jag alltså inte ens skylla på att de var slipade...
3 kommentarer:
Underbart! Inte lätt att komma ihåg alla gånger.
Kram!
Fast Felix var nog mest rädd för "tatueringen" av det goda märket som han trodde var en riktig och inget klistermärke...:)
Haha, ja när vi förstod att han trodde att Fantomen skulle sticka honom med nålar.Stackars lilla killen.
Skicka en kommentar