Livet med en fyraåring

En liten ynka promenad. Lite frisk luft. Och man är helt slut. Inte för att jag är speciellt svag, eller sjuk, eller trött, eller annat. Jag har en fyraåring. Utan öron. Eller fyra och ett halvt-åring kanske jag ska säga. För inte var hon sån här för ett halvår sedan.

Vi följde med C för att hämta R på dagis. Det är inte långt. Lite längre än till S:s dagis bara. Och visst, man kan förstå att snö är kul, att kompisarna på den egna gården är kul och att det är trist att bara gå. MEN litegrann förväntar jag mig ändå att man ska lyssna på sin mamma. Fast det var inte bara mitt barn, såklart. Var det inte hon så var det ett annat, eller så var det lill-R som inte var nöjd alls. Inte för de andra störde mig (det är nu så det fungerar här i världen, att andras barn har en tendens att knappt märkas i närheten av ens eget), men till slut gav alla vi tre mammor liksom bara upp. Men vi fick ju lite frisk luft i alla fall. Och det VAR kul att träffas, bara inte så där mysigt, som man hade föreställt sig innan och till S försvar: ALLDELES FÖR KALLT, för att vara i närheten av mysigt.

Hemma fyllde vi på med lite blodsockerhöjande oboy och skulle spela några av spelen vi fick av logopeden. "MAMMA DU KLIPPER SÖNDER DEM" "Men man ska göra så, det ska bli ett kortspel" "BUHUHUHU; nu vill jag inte vara med dig, du bara förstör dem BUHUHU". Å herregud vilken dramaqueen...

När jag väl var färdig med klippandet och hon såg att det blivit ett lottospel och ett memory, så lugnade hon ner sig och spelade i alla fall.