Gosungar

P och S myser framför TV:n i sitt rum, igår. P med fingrarna i S hår.

Jag tror att jag har nämnt det förrut. Hur tighta mina två yngsta barn är. Det är ändå fyra års åldersskillnad och olika kön på barnen (det sista spelar väl dock mindre roll) och ändå har de varit ett team, sedan dag ett. S:s födelse föregicks av några hemska månader i P:s liv. Han var helt upp och ner och helt ärligt ett "pain-in-the-ass" (får man säga så om sina barn, kanske någon tänker och då säger jag; ja det får man, när de är det). Vi funderade skarpt på hur det skulle fungera med en liten baby i huset. Så kom vi från BB och hemma väntade ett helt nytt barn. Allt det jobbiga hade runnit av honom och han var som en mjuk liten kärleksbubbla, som bara omslöt sin lillasyster. Varje mening inneslöt "S" och han berättade om henne i skolan, så att de var tvungna att ringa hem och berätta hur mysigt det var. Fortfarande får jag höra, när vi kommer till skolan att han pratar mycket om henne. De delar rum, något annat var det inte fråga om, ens när vi flyttade. De delar intressen, som att rita, klippa, leka med lego och vara allmänt kreativa. Visst har hon formats av honom, de har samma minspel och rörelsemönster, men jag tror att de är lika annars med, för inte kan alla mina barn sitta och rita så, fast de har inspirationen. De kan bråka med, så att öronen trillar av på oss andra. Så tro inget annat, än att de är som syskon är mest. Men det är ändå så underbart att se, när syskonkärleken brinner och när barnen har en sån fin relation.

En stolt lillestorebror, får hålla sin alldeles färska lillasyster

P var den första som fick S att skratta så hon kiknade