Ute med tjejerna

T på pizzerian

Är min man i kväll. Ja, jag har faktiskt varit med en sväng jag med. Två av barnen också. Men nu är han kvar själv, med sina två tjejkompisar. En del kan kanske tycka att det är konstigt. Inte jag. Jag har varit svartsjuk på min man EN gång. Det var när han träffade en av dessa tjejer alldeles själv, för första gången i min tid av hans liv. Vi hade precis flyttat och det visade sig att hon bodde granne med oss. En barndomskompis. De träffades och pratade och svartsjukan glödde. Jag satt där i vårt datorrum (vi hade inte så många barn då) och jag kunde se dem från fönstret, där de satt ute på gården där de satt och pratade och den där svarta elaka svartsjukan hann blixtra till i två minuter ungefär. Då ringde telefonen "Hej, det är jag . Jag sitter här med min kompis Å. Hon vill gärna träffa dig med, kan vi komma in och dricka te?" Innan dess och efter det har jag faktiskt aldrig varit svartsjuk. Det ligger inte för mig och när jag insåg att det bara var en riktigt god vän och inget hot, varför skulle jag? Jag har efter det insett vilken stor fördel det är att ha en man som umgås med tjejer. Även om han inte är intresserad av dem på något "sånt" sätt, så vill han gärna se lite fräsch ut i deras sällskap. Inga sunkiga sverigetröjor, eller urtvättade t-shirts där inte "Jag ska ju träffa brudarna" som han sa när han skulle iväg. Lite annorlunda mot en ölkväll på haket med sportpolarna. Sen vill han ju gärna framstå som en helyllekille och då diskar och fixar man ju och han gillar inte att ljuga. Ja, ni förstår resten. Ett kvinnligt sällskap till min man är helt enkelt att föredra. Men säg inte till honom att jag har genomskådat alltihop. För då funkar det nog inte...