Pricken över I

I dag tänkte jag berätta om jobbarkompisen I. Jag och I har ett litet speciellt förhållande. När vi började jobba ihop förstod vi inte varandra för fem öre. Vi kunde prata meningar i långa haranger och sen stod vi bara och tittade på den andra och hade inte förstått ett ord. Efter flera års arbetande ihop behöver vi numera knappt ens prata, eller bara säga en halv mening, så förstår den andra. Det lustiga är att om vi är ifrån varandra ett litet längre tag, som vid semester, eller när jag har varit mammaledig. så måste vi börja om från början litegrann. Fast inte fullt ut. Det brukar ta en halv dag, så är vi på banan igen.

En sak som vi har gemensam är språkpolisen i oss och humorn i felsyftningar och finurliga ordalydelser. Hittar jag någon rolig felsyftning, så bara måste jag visa den för I. Eller om jag hör något finurligt. Hon förstår precis varför jag tycker att det är roligt, vilket inte alla andra kanske gör (nördigt, jag vet, men jag är gärna ordnörd).

I har även ett väldigt speciellt förhållande till glasögon. Hon behöver dem för att läsa och se små saker på nära håll. Jag har inte riktigt förstått vad det är, men det verkar som att det duger med i princip vilka glasögon som helst. Eller så har hon bara att väldigt vanligt synfel. För oftast brukar hon plocka ett par ur "borttappade lådan". Gärna ett par sneda, eller vinda. Sen frågar man något helt seriöst och hon titar upp från skrivbordet med sina sneda vinda glasögon och det slutar med att man står där och frustar av skratt, för inte går det att prata seröst med någon som ser ut SÅ! Det händer även att hon köper glasögon. På macken, eller i hälsokostaffären, eller var det nu är man köper läsglasögon. Det slutar alltid med att de blir sneda och vinda i alla fall, eller tappar ett glas. I går skulle hon lite coolt slänga på sig sina nya tuffa solglasögon och swischa ut i solen, efter avslutat morgonpass. Det gick ju sådär, som ni ser ovanför.

Tack I för att du förgyller min vardag och för att du bjuder på dig själv!