Ibland blir det inte som man tror att det ska bli

Inte heller så illa som man tror. I går när jag lämnade S på dagis, efter 1.5 veckas frånvaro fick jag en liten chock. "Dagis är stängt i morgon" (dvs idag). Det var inte så att de inte berättat det. Vi fick ett terminsschema i början på terminen, som jag tydligen läst slarvigt - "DU, ja" säger min man då, med en min av att han borde vara fri från synd, medan jag säger "Ja, men jag hade i alla fall läst det" ;) Skitsamma vems fel det var. Så snabbt kunde vi inte direkt fixa att vara hemma. Som tur var ställde dagis upp med att hon fick vara på den avdelningen som är öppen. Självklart om man säger till i tid, men inte när man kommer dagen innan.
I dag skulle jag alltså lämna S till fröknar som inte var hennes, med barn som inte var hennes "vännor". Den som känner till hennes envishet och tidigare lämningshistoria förstår att jag utgick från katastrof och att allt i nedåtgående skala därifrån skulle vara positivt. Pratade om det hemma, men hon verkade inte riktigt förstå. Väl på dagis la hon sig först i en hög, när fröken tilltalade henne. Därifrån brukar det vara direkt till gallskrik, utan att passera gå. Speciellt om någon hon inte riktigt känner pockar på uppmärksamhet. Vilket denna fröken gjorde. MEN! Så var det som om någonting klickade till i S. Hon verkade förstå att det var så här det var och att inte var så mycket att göra åt. Inget att protestera mot helt enkelt. Hon pussade sin ömma moder det sedvanliga: "Hejdå och God Jul". Något vekare än vanligt och slängde sig i den andra frökens famn. Blyg inför de andra barnen. Är så STOLT över henne idag.
Själv börjar jag elva och ska nu gå till centrum för att hitta födelsedagspresent till S bästa vän R, som fyller tre år i morgon. På lördag ska hon på sitt första barnkalas, där HON är bjuden och inte halva släkten (fast pappa och storebror P får lov att följa med, men det handlar ju mer om det praktiska).