OK-stämpel

I fredags var jag med S på tre-årskontroll på BVC. Jag måste erkänna: Jag är lite kluven till BVC. Jag tycker att det är bra med BVC och viktigt att de finns. Framförallt tycker jag att man ska ta tillvara tillfällena att få hjälp, om hjälp behövs och att man får de sprutor som behövs. MEN jag kan tycka att det blir lite mycket i bland. Lite löjligt. Kanske måste det bli så, för att inte de som behöver hjälp ska "ramla igenom". Jag kan till exempel förstå syftet med att se om en treåring vet vad olika saker används till. Som en boll, eller en penna. Kanske är det till och med någon slags vits med att det är på bilder, för att få en hum om i fall de kan överföra den förståelsen från verklighet till bild, vad vet jag? Men vad i hela friden är det för vits med att ha en bild på en kaffekopp med fat och så fråga "Vad kan man dricka ur?" Vilken treåring dricker kaffe? Vem dricker i överhuvudtaget kaffe från kopp med fat i dessa dagar? Inte så många att det är direkt vanligt i alla fall. Och varför tusan ha en bild på en plastbil och fråga "Vad kan man åka i?" Ja inte den bilen i alla fall. S började med att peka på bollen "Jag vill pela (spela)" och pennan "jag vill ita (rita)". När sköterskan sedan frågade vad man kunde ha dem till så hade hon börjat intressera sig för något annat och hon vägrade överhuvudtaget att svara på just de frågorna. Jag förstod ärligt talat inte varför sköterskan envist fortsatte att ställa dem. Hon hade fått svar på dem om dock i förväg. Kanske fanns det ett mål i att se om hon kunde svara på frågor också, fast hon (sköterskan) bestämt hävdade att det enda som egentligen var viktigt var ATT de pratar i den här åldern. Sen fick hon rita. Med kritor. Totalt ointressant, tyckte S och krafsade lite, men märkte att det knappt blev nåt och gav upp. S som ju kan sitta i timmar med papper och pennor och göra invecklade mönster och gubbar, men kritor, det tycker hon är för småbarn ;) Det dög tydligen med krafset också.

S fick syn på sköterskans samling av McDonaldsfigurer och fick leka med dem medan vi pratade. Mestadels Nalle Puh figurer och en Digimon. Idel ädel idoler helt enkelt. S bluddrade på om dem, kunde alla namnen och var nöjd. Tills hon började kasta dem runt rummet och skratta högt åt sin egen lek. LATTJO! Hrm. Tyckte visst inte sköterskan, även om hon log lite stelt. Jag tog bort figurerna och sen skulle hon hoppa jämfota (S inte sköterskan) och sparka på en boll. Det var ju MYCKET roligare att KASTA bollen. Blev lite rädd för datorer och annan inredning där ett tag och tog hand om bollen. Klä av sig och väga sig ville hon inte alls, förrän hon blev mutad med att hon skulle få välja en klisterbild ur en låda. Sen när hon väl fick det (efter att snällt ha klätt av sig och vägt sig), så tittade hon NOGA igenom alla bilderna och "oade" och "aade" inför alla söta hundar, coola bilar och dinosaurier och plockade ner allihop utan att ta en enda. Stängde lådan och gav tillbaka den. Det räckte att titta på dem. Nu var tydligen sköterskan också nöjd med oss och vi fick gå därifrån. Nu vet jag att hon är 95.5 cm lång och väger 15 kilo. Att hon var helt okej, visste jag redan innan...