Shopping

Jag och shopping till mig själv är inget direkt vanligt förekommande, som många vet. Ska jag shoppa till mig själv, så slutar det alltid med att jag kommer hem med ett par coola tröjor i storlekar mellan 104 och 164 i stället. Nu ska det snart firas jämnt här i hemmet. Mina jämna år alltså (om nu någon missat det). Då duger ju inte vilka trasor som helst. Alltså dags för shopping. I torsdags började jag sent. Det enda jag hade inplanerat var samtal med T:s nya fröken (F:s gamla) klockan 8:45. Sen kunde jag som sagt ägna mig åt att försöka hitta nåt snyggt. Tror ni jag gjorde det? Gick hem för att "ta det lugnt en stund". Dvs jag diskade och satt vid datorn. SPRANG sen ner till centrum en halvtimme innan jag behövde vara på jobbet och stressprovade en massa kläder. Helt fantastiskt nog kändes det rätt bra och jag köpte en hel del (har kommit fram till att jag och provrum inte fungerar, så jag köpte hem för att prova hemma). Men ändå! Det enda jag köpte annars var ett flerpack strumpor till F. Kräver nästan stående ovationer.

Provade så kläderna hemma och jag kommer att lämna tillbaka det mesta, för jag inser att det ändå aldrig kommer att användas, men snyggbyxor + en väst kommer att behållas och antagligen bäraspå festen. Sen satsade jag på en punkt i hemmet, som hängt som en kvarnsten runt halsen: BARNENS KLÄDER. F har ärvt en massa av kompisen M. Jag började kolla igenom. Tittade även igenom garderober och sorterade till "den, den , den och sen". Så plötsligt i M-högen fastnar min blick på storleken på ett par jeans 30/32. "Är inte det typ det som står i mina jeans?" Jag var ju tvungen att prova och de satt PERFEKT! Så himla sköna. Vad tusan ska man ägna tid åt shopping för, när man kan ärva favoritjeans av trettonåringar ;) (Undrar verkligen om det var hans, eller om de kom från hans vuxna syster).