Välkommen till min (o)perfekta blogg.


Letar du efter inspiration till det perfekta hemmet, med tomma ytor och chicka detaljer? Då har du kommit helt fel.

torsdag 22 maj 2008

Att lära sig cykla



I väntan på att P finner inspirationen, intresset och modet att börja cykla, tänkte jag delge er historierna om när de andra två kom igång. Tycker att de speglar deras personligheter väldigt bra:

F`s historia är kort, även om han tog lång tid på sig. Han tog användning av den obotliga envishet han bär på. Vägrade all form av hjälp och SPARKADE sig runt gården en hel sommar då han var 5 och ett halvt. Tillslut hade han funnit balansen och modet och i augusti kom det. När hela gården dukat upp till långbord och kräftskiva, hördes plötsligt ett glädjetjut över hela gården. "PAPPA; PAPPA - titta jag kan cykla pappa!" Och minsann, där cyklade han. Runt, runt, runt på gårdens gångar, hela den kvällen. Så otroligt stolt, över sin egen förmåga.

T har en lite längre historia. Han höll iofs på längre också. När han var fem år ville han inte ens testa. När han fyllt sex år kämpade vi på där på våren. Eller vi och vi. Själv var jag gravid, med foglossning och stod mest och hejade på. R, samt våra vänner C och G sprang däremot i massor. De sprang, T trampade och så fort de släppte, så damp han i backen. Han kunde, men vågade inte släppa. Till slut gav vi upp. Sommarlovet kom. På avslutningen stod Rektor där och höll ett lååångt tal om Nalle Puh (som vanligt) och att man ska tro på sina drömmar mm. I gruppen med barn stod T med de andra och skruvade på sig, tittade på molnen och verkade allmänt ofokuserad. Sommaren gick och ingen cykling. Men så en söndag i augusti vaknade T. Tittade på sin pappa och sa: "I natt drömde jag att jag kunde cykla - nu går vi ut och prövar". Sagt och gjort, efter frukost gick de ut. R höll i cykeln ett par meter och sedan släppte han: Ungen kunde cykla! Efteråt sa han: "Vet du mamma, det var Marianne (rektorn)som gjorde att jag kan cykla, för hon sa att man skulle tro på sina drömmar".

1 kommentar:

Anonym sa...

Tänk att det är så olika. Min 12 åring har aldrig varit mycket för att cykla och lärde sig ganska sent. Hur det blir med tvååringen får framtiden utvisa...